Känslorna svallar. Inte bara på Island där händelsen utspelade sig. Även runt om i Europa glöder Facebook-sidor, forum, bloggar och nyhetssidor efter att en isländsk artikel översatts till engelska och tyska och ett nyhetsinslag från isländska RÚV kablades ut på internet.
Folk verkar dela sig i två läger. Läger 1 är de tränare och ridlärare som deltagit på en Iben Andersen kurs på Island och som är mycket nöjda med framstegen med sina hästar.
Läger 2 har inte gjort det utan har antingen deltagit på den clinic som gick av stapeln på Gauksmýri den 9 oktober eller har sett den videosekvens från samma clinic föreställande en svart svettig unghäst som hoppar på tre ben i 45 minuter med ena frambenet uppbundet. Läger 2 innefattar även människor som verka ha snappat upp kommentarer, rykten eller sett spridda delar av Ibens träningsupplägg.
Den har jämförts med våldtäkt och massiva elchocker för djurförsöksråttor.
En sak står helt klar. Läger 2 är mest upprörda, dömer hårdast och vet minst. Det hela har urartat i en slags häxjakt på Iben, både som tränare och person Samma sak hände en isländsk landslagsryttarina för några år sedan. En bild, från en VM-final, tagen i den sekund när hennes häst råkade gapa, spreds som en löpeld och det bildades föreningar och klubbar mot ful och grov isländsk ridning. Det finns fler exempel och det är helt oacceptabelt.
Iben Andersen kom till Island tidigt i höstas för att hålla två öppna kurser och en privatkurs på en känd gård på södra Island. Bägge kurserna var fullbokade, varav den ena sedan ett år tillbaka. Iben höll den första kursen på södra Island där jag deltog med två hästar. Vi kursdeltagarna hade blivit uppmanade att ta med svåra hästar.
Helst problemhästar eller hästar som var så svåra att ingen vågade rida på dem för Iben skulle vara bra med just sådana typer av hästar. Bra på att få dem att slappna av och bygga upp förtroende och ledarskap.
Sådana typer av hästar skulle i de flesta fall ha gått till slakt för länge sedan då utgallrningen av hästar är rätt hård på Island. Man ödslar inte tid på för knäppa hästar. Islänningarna hade sagt att sådana hästar tränar man bäst med kniv och gaffel“.
Sagt och gjort. Jag åkte med två hästar till kursen. En känslig unghäst som alltid varit skygg för människor under sin uppväxt och som helst velat krypa ur skinnet så fort man kom nära.
Och en spänd valack som plötsligt lagt sig till med en av de värsta olater: bocka av folk med full kraft. Ingen har varken vågat eller velat rida den hästen efter de incidenterna som skadade två olika ryttare i somras.
Kursen (som jag återkommer till senare) gick galant och vi alla 10 deltagare, som alla hade mer eller mindre svåra hästar med oss, hade mycket intressanta dagar tillsammans med Iben.
Alla kursdeltagarna var överrens om att det här var något nytt, en träningsfilosofi som i sin helhet fungerar på just rädda, spända, svåra, särskilt känsliga eller rent av opålitliga hästar.
På kursens sista dag höll Iben en öppen clinic. Många besökte den och tyckte det var ett intressant uppvisning som Iben hade att komma med. Eidfaxi skrev en artikel och Isibless gjorde videointervjuver med folk för att fråga vad de tyckte. Inte mer med det. Då.
10 dagar senare höll Iben en ny kurs på norra Island. Samma sak där. Alla kursdeltagare var mycket nöjda med resultatet med sina antingen svåra eller känsliga hästar som alla gjorde stora framsteg på kursen. Allt till det bättre. Raggi halkade in på kursen i sista sekund p g a ett återbud och jag bad honom ta med en av mina oinridna valacker. En lite känslig herre som hade lärt sig att slita sig lös i grimman så fort han hörde något främmande ljud. Han sprang i panik igenom allt. Staket och grindar med repet flaxandes mellan benen.
Sista dagen hölls det återigen en öppen clinic. Runt 90 personer kom och stod eller satt runt den round pen Iben började att jobba med unghästarna i.
Iben jobbade först med en rödblack vars ägare fanns på plats och presenterade hästen. Han berättade att den tidigare tränaren hade gett upp för hästen var för svår och kall i lynnet. Ägaren berättade att han till en början varit tveksam till Iben och hennes träningskoncept men tänkte att ”OK, han får en sista chans annars kör jag honom direkt till slakthuset”. Hästägaren berättade även att han aldrig trott att det skulle gå att göra en sådan förvandling av en häst på så kort tid. Att det gick att rida hästen efter 5 dagar utan problem. Iben gick igenom sitt träningsprogam med hästen.
Hon var hela tiden mycket, mycket noga att berömma hästen när den gjorde rätt. Något som inte kan ha undgått någon som fanns på plats.
Nästa häst som kom in var en svart och mycket lite hanterad valack. Och det var här det gick snett. Det var här som hela media och internet drevet fick sitt bränsle till den häxjakt som Iben utsatts för.
Den svarte valacken, som tidigare lagt sig ned, då tog det exakt 12 minuter, ville inte lägga sig ned och hoppade av och till på tre ben med det ena frambenet uppbundet. Valacken pausade ibland.
Gick ned på knä i några minuter för att vila eller för att bedömma om Iben verkligen var värd hans förtroende. Kanske men inte just nu verkade hästen tänka innan den efter 45 minuter lade sig ned. Ångande av svett och tilsynes helt uppgiven. Omringad av 90 personer varav flera av dem kom och gick för att köpa kaffe eller gå på toaletten. Dessutom fanns spädbarn och barnvagnar, springande barn och filmkameror på plats i ridhuset. Och det är just det som är förklaringen varför det tog så lång tid för hästen att lägga sig ned. Hästen blev både störd och distraherad av publiken i stället för att koncentrera sig på Iben. Iben ville inte sluta förrän hon hade kommit dit hon ville med hästen. När hon tog i repet för att låta hästen ställa sig upp igen gjorde den det utan problem.
Vad som hör till saken här är att det var vi som körde valacken hem från kursen. Han stod en natt i vårt stall för att jag, dagen efter, skulle köra honom vidare till en tränare. Jag kan intyga att den svarte valacken var vid gott mod och inte skärrad eller stressad på något sätt. Hans ögon var inte döda och han var inte avdomnad.
Några dagar senare går chefsveterinär Sigurborg Dadadóttir på MAST (isländska livsmedelsverket) ut i nyheterna om att sådana här träningsmetoder klassas som djurplågeri och inte är välkomna på Island.
Under flera kvällar visade isländska nyheterna inslaget med den svettiga uppbundna valacken, vilket i sig inte var en vacker syn som det vinklades fram på nyheterna. Några dagar senare publicerade veterinär Ingunn Reynisdóttir en artikel som hon kallar „I hästens tjänst“ och därmed var fan lös.
Vad som är viktigt att komma i håg är att Iben har ett helt träningsupplägg som går ut på att hästen lär sig steg för steg och den röda tråden genom hela hennes upplägg är beröm och få hästen att tänka efter innan den väljer att fly eller fäkta. Ibens träningsupplägg handlar inte om att binda upp hästens ena framben och tvinga den ned på marken som många i läger 2 vill framhäva.
Varken Sigurborg, Ingunn eller de personer som lämnde in videofilmen till MAST har deltagit på en hel kurs med Iben. De har sett en del på en clinic som tog lång tid och som Iben både svartmålats och smutskastats för.
Ingunns artikel är intressant och har i månt och mycket grunder, källor och goda referenser hämtade ur den amerikanska vildhäst tämjningen. Ingunn nämner b la begreppen „Flooding“ och „Tonic Immobility“ som hon vill mena användes av Iben under tidigarenämda clinic.
Ingunn jämför även Ibens träningsmetoder vid sexuella övergrepp som är mycket allvarlig liknelse.
Kort sammanfattat innebär „Flooding“ ett överflöd av stimuli. Hästen tvingas ta itu med skrämmande saker, tills det verkar inte vara rädd längre. „Flooding“ lär många rädda hästar att deras enda väg ut ur en stressad situation är att ge upp psykiskt och fysiskt, och sluta reagera. Det anses inte att hästen slutar vara rädd snarare att den har lärt sig att inte svara. Vissa hästar övervinna eventuellt sin rädsla med denna metod men det är också troligt att de förlorar sin tillit till sin tränare.
„Tonic Immobility“ innebär är att en inre försvarmekanism som styr djurets beteende i situationer där det känner att det är i ofrånkomlig fara. Ett djur som upplever TI visar total repression av muskelfunktion. Det blir helt stilla och immun mot fysisk smärta, och det varken slåss tillbaka eller gör ett ljud som detta kan orsaka rovdjuret att fortsätta attacken. Forskning visar att liknande problem kan uppstå med människor upplever extrem psykisk eller fysisk trauma, som vill säga kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp, människor i allvarliga olyckor eller andra extrema livshotande situationer. Hästen kapitulerar och ger upp för rovdjurets (tränaren) attack och är redo att dö och beredd att ätas.
Min upplevelse av kursen med Iben är inte i närheten av de begrepp Ingunn beskriver i sin artikel.
Jag tycker att det kursen gav insikt och var positiv. Det enda jag önskar är att jag träffat på Iben tidigare. Det hade sparat flera hästar livet och hade kunnat skapa en säkrare arbetsmiljö, både för mig och unghästarna. Det är det upp till var och en vad man vill använda sig av i sin träning. Jag vill plocka ut det som jag tycker fungerar och är bra.
En häst som visar „Tonic Immobility“ och är beredd att dö reser sig inte upp genom ett tryck i repet.
Tyvärr har jag personligen sett hur en häst som verkligen gett upp beter sig. Den reser sig inte. Inte överhuvudtaget. En häst hade gått ned sig i ett dike och kämpat för sitt liv i flera timmar. Kraftigt nedkyld var den helt slut, på både kraft och livsgnista. Allt var slut. Den var beredd att dö. Trots att den var uppe på torra land fanns det inte en chans att den det ville resa sig igen. Inte ens traktorn kunde få den på benen igen.
Tillbaka till Iben kursen på södra Island. Första dagen började med ett teoripass. Sedan byggde hela kursen på privatlektioner men vi ägnade mycket tid åt att titta på varandras lektioner och diskutera sinsemellan. Iben börjar alltid med att jobba hästarna från marken. Går systematiskt igenom olika träningsmoment med b la pisk med plastremsor som mjukt dinglar över hästens rygg och en i hopknögglad fodersäck som förberedning för sadeln. Hon lär hästarna kliva över presseningar, pallar osv. Min känsla var att hästarna fick mer självförtroende och att man byggde upp ett förtroende mellan häst och tränare redan från marken. Att det redan här skedde en attitydsförändring hos både häst och respektive tränare gentemot hästen som inte alltid hade en så rolig historia med sig.
Sedan förbereder Iben hästen för att lägga sig ned. Med eller utan rep. Oftast med rep de två första gångerna sedan behövs det inte mer och det är inte säkert att hästen ens behöver läggas ned igen.
Vissa typer av hästar lägger hon inte alls. Utifrån det läget jobbar Iben vidare med böjning (endast i repgrimma), flytta bakdel och framdel, backa, sidförande samt att låta hästen lära känna och bli nyfiken på nya saker i sin omgivning. Först från marken och sedan uppsuttet. Det bästa sättet att berömma en häst är att ta bort pressen eller inverkan på hästen, det är så hästar kommunicerar med varandra i flocken. Det är även så en häst lär sig.
Inverkan, rätt reaktion, press bort/beröm, resonerar Iben. Jag har gått på Hólars unghäst och tränarutbildning och utbildat mig hos Benni Líndal. De jobbar på precis samma sätt och med samma principer med att lära unghästar nya saker.
Iben jobbar efter 3 grundprinciper. Body Control (beröring, rörelser, röst) Attitude (lära känns hästens attityd och direkt få upp “alla problem på bordet” som Iben kallar det) och Mindset (hästen måste själv tänka ut det rätta svaret). Alla hästar som jag såg på bägge Iben-kurserna ställde sig upp när hon eller kursdeltagaren tog i repet. Vissa hästar ställde sig upp även innan de blivit ombedda och det var ok. Hästarna fick välja själva och de hade både krafterna och livsgnistan kvar. Det är så lätt att döma. Och döma hårt. Särskilt när man kan skriva anonymt på nätet.
Våldtäkt eller inte. De hästar som vi åkte hem med och har fortsatt jobba med hemma kommer fram till mig i hagen i stället för att rusa i väg. Jag kan sätta på dem en grimma och leda in dem i stallet utan att de drar i väg i full kareta med grimskaftet flaxandes.
Jag kan sadla på och sitta upp. Hästarna står still. Jag kan skritta i väg på lång tygel i stället för att ha hjärtat i halsgropen och vara spänd som en stålfjäder i fall hästen skulle rusa i väg och börja bocka. Jag känner att jag vet var jag har hästarna och att vi talar samma språk.
Och det viktigaste av allt; jag känner de har förtroende för mig.
