Att föda upp hästar är förenat med något känslosamt har jag märkt. Det handlar mycket mer om någon slags passion, en vision eller möjligen en livstil än snabba, givande resultat med goda ekonomiska marginaler. Att föda upp och träna fram hästar ligger långt i från kaninuppfödningens snabba avelsintervaller eller den relativt lukrativa valpförsäljningen.
Det tar i snitt 6 år innan du vet vad du har för typ av häst.
Hästuppfödning kräver uppoffringar i form av oändlig tid och arbete (oftast obetald utan OB-tillägg, årets alla dagar), massor av pengar och i bland jobbiga bakslag som ofta hänger i hop med för höga förväntningar.
Precis som med barn i skolan så har vissa hästar svårare för sig medan andra har stor naturlig talang som det gäller att ta vara på och förvalta i stället för att rida på eller plocka ut för tidigt.
Även om det i bland kan kännas både frustrerande, tids och pengakrävande så lönar det sig alltid, alltid, alltid att skynda långsamt med en häst och dess utbildning.
En klok hästkarl sa till mig en gång att om man ska värdera något inom hästträning så är det perioden när hästen ska ridas in som ska kosta mest. Det är den viktigaste perioden i hästens utbildning som den ska bära med sig och stå på resten av livet.
När jag var liten ponnytjej drömde jag om ett stall med blåa boxar och guldknoppar på stallstolparna. Mina teckningar brukade bestå av det blåa stallet och boxdörrarna pryddes av namnskyltar med irländskt klingande hästnamn som Clifden Bobby och Sleeve Dara och massor av rosetter, mest blågula såklart, som vunnits av de framgångsrika ponnyerna.
I dag har jag både det blå stallet och prisrosetterna men connemaraponnyerna har bytts ut mot islandshästar och drömmen om att ha hästar på en grön ö blev Island i stället för Irland.
Vi föder upp hästar, tränar dem och säljer dem. De färdigutbildade hästarna som fått tid på sig har gjort bra i från sig hos sina nya ägare och fyllt sina syften och skänkt mycket glädje.
En islandshäst har vuxit klart när den är runt 7 år och den har sina bästa år från 9-10 års ålder och uppåt. Titta på de tävlingshästar som presterar på topp i dag, det är inga 5 eller 6-åringar.
Och vad händer med många av de 4-åringar som vi imponeras av och som vi ser toppa placeringarna på Landsmót? De försvinner oftast, antingen in i avel eller p g a överridning eller så behöver de lång tid på sig för att komma tillbaka.
I bland har det hänt att vi gjort tvärtom. Säljer ett föl, skickar i väg en unghäst på export eller hyr ut ett fint avelsstos mage till någon annan. Då hinner man hinner man oftast inte fästa sig eller bli för känslomässigt involverad i en häst på samma sätt. De senaste åren har dock tagit en vändning som jag är väldigt glad över. Hästar som vi fött upp och sålt i ung ålder har fått stanna kvar hos oss för uppväxt och såsmåningom inridning. D v s köparen väljer att hålla kvar hästen till inridningen är gjord.
Det är jag väldigt tacksam över då vi egentligen får äta kakan men ända ha den kvar!
Sedan är det ändå inte helt lätt när allt jobbet är gjort och hästen är redo att lämnas över att faktiskt göra det. Det kan vara väldigt blandande känslor men trots det är det absolut viktigaste att man som uppfödare och inte minst säljare vet vad man säljer från sig och att köparen vet vad hen får. Det är värt så mycket mer än snabba cash.
Jag läste någonstans, det kan ha varit på Mette Mannseths Facebooksida, att ”Good horses don’t fall down from heaven. They are breed and trained” och det är precis så det är.
Det kräver ett tålmodigt kapital men kanske framförallt att man tror på det man gör, det kan man komma långt på.
