3

Januari är en riktigt seg månad. Men när november och december är över så går det ändå rätt fort. Ljuset kommer tillbaka och man nästan känner skillnad varje dag. Hästarna är dock fortfarande runda lurvbollar med tjockt späcklager för att klara den bistra isländska vintern och det är lagrat i deras DNA att ämnesomsättningen ska gå så långsamt som möjligt för att spara energi. Särskilt unghästarna, 4 och 5-åringarna, som reds in i höstas och som nu rids ute och håller på att töltsättas och stärkas har ofta riktiga dippar under januari och februari. De blandar i hop alla gångarter, saknar balans, noll aktion och formen påminner i bland om en avblåst flaggstång, halsen rakt fram och hängandes i bogarna.

Kalla, blå vintertoner.

Och det är inte alltid kul just under denna period och det är lätt att tappa motivationen. Att träna upp en gångartshäst och att hjälpa den att hitta och förbättra dess fyra eller fem gångarter kräver kunskap, balans, god ryttarkänsla och även en visst mått av fysik. Men det är precis här och under denna period som den så viktiga grunden läggs. Man tycker att Landsmót är långt borta medan man jobbar med balans och bärighet  i gångarter och försöker låta hästarna bygga muskler och kondition och samtidigt som kraven inte får bli orimliga. Och hur trist det än är när femgångaren tappar traven efter att ha börjat tölta eller fyrgångaren börjat grisepassa så slipper man inte undan tradiga januari. Det är bara att bita i hop, lägga in och lägga in för att en vacker dag kunna ta ut.

20
Emil, Framtid och Ester gnager på resterna av julgranen.
Tradiga januari